Jag vill börja med att först & främst säga tusen tusen tack för den fina responsen jag fick på förra inlägget. Ni är många som skickat dm på ig & berättat era historier. Ni är så fina. Det känns skönt att fått ur de ur systemet. Men jag känner mig väldigt ledsen också & typ lite dum. Att jag trodde vi va nå mer än vad vi va. Men men.

Hösten är här. Oj oj oj vad jag märker det på min energi nivå. I vanliga fall har jag tio projekt igång samtidigt. Nu har jag verkligen noll energi. Jag blir extremt påverkad av vädret. Så fort en solstråle kommer fram då blir jag full med energi direkt, men så fort de är grå mulna dagar så vill jag bara ligga i sängen & scrolla tiktok typ...
Att jag även haft ägglossning senaste veckan har inte heller hjälpt med energin. Då kände jag mig sämst i världen. Ifrågasatte allt jag gjorde. Ville flytta, sälja allt jag ägde osv. Haha någon som känner igen sig?

Jag har iallafall kommit gång med att börja vlogga igen & jag vill komma igång ordentligt med bloggen igen. Jag ska trotsa den dåliga energin. Puuh... längtar redan till våren.

Det här är något jag tänker på varje dag. Jag tycker att det är jobbigt att öppna upp mig såhär för jag hatar följdfrågor. Egentligen vill jag bara skriva av mig för att få ut allt. Jag har alltid varit en blyg & försiktig tjej. Jag blev ofta utnyttjas av "vänner", var ofta tredje hjulet osv. Min bästa kompis när jag va liten snodde saker av mig ofta. Jag vågade inte säga något. Ironin i att hennes pappa va polis. När jag blev äldre blev jag mina bästa kompisars psykologer. Jag fanns för dom, när det passade dom. Men ingen fanns där för mig. Och två som var mina närmaste gjorde jag "slut" med efter jag fick barn. Jag kände bara att jag pallar inte bli behandlad sådär längre. Jag hade helt andra prioriteringar.
Båda dom här personerna har kontaktat mig senare & gjort en egen självransakan & faktiskt bett om ursäkt. Vilket jag uppskattar jättemycket.

Jag har aldrig trivts i för stora grupper med tjejer. Det blir lätt samtalsämnen som inte tilltalar mig. (var på en babyshower en gång där det typ bara samtalades om olika ligg, silikontuttar & filler). Jag tycker även att det är jättesvårt att hitta nära vänner i vuxen ålder. Speciellt när man har kids & allt var de innebär så finns det ju inte så himla mycket tid över.

Förra året träffade jag en tjej som jag blev helt förälskad i. Ja alltså kompisförälskad. Vi bodde nära varandra. Vi hade barn. Vi kunde klaga av oss till varandra. Vi hade parmiddagar, vi hängde själva, vi prata om ALLT. Jag åkte till henne med presenter när hon va sjuk, jag fixade jobb till henne. Jag ansåg verkligen att hon var min bästa vän. Hon har många vänner & det är ju klart att jag hade i bakhuvudet att hon inte kände samma sak. Vi kom i konflikt över en grej. Där jag svalde stoltheten trotts att jag inte tyckte de hon gjorde va okej. Men vi bestämde bara att vi tyckte helt olika där. Jag svalde de för att jag tyckte om henne så mycket. Dom flyttade & hon va höggravid så jag åkte dit & hjälpte henne i trädgården. Bebisen kom & jag visste att hon mådde dåligt & frågade henne flera gånger i veckan hur hon mådde, om hon behövde nått. Att hon skulle höra av sig när hon kände sig redo att vi skulle få träffa bebis. Saker hände inom familjen & jag fanns där hela tiden om hon ville prata. Vi flyttade & dom ville komma & hälsa på. Jag gav förslag på datum men inget hände. Efter månader av att fråga "hur mår du?" & inte få något tillbaka så tröttnar man. Jag förstår att man mår dåligt. Jag förstår allt. Men jag började bara känna mig i vägen. Inget meddelanden tillbaka. Inte ens när jag helt öppet skrev ut på min instagram att jag mådde dåligt hörde hon av sig. De va inte förens jag skrev ut något i stil med att "när dom man trodde stod en närmast inte ens hör av sig när man mår dåligt" så skrev hon något.. Sen har det vart tyst.

Jag har såklart ifrågasatt mig själv & tänkt tusen tankar om jag har gjort något. Men nej. Här kan jag fan säga att jag har inte gjort något. Jag vet att jag är en sjukt bra vän. Jag finns alltid där. Jag blir extremt generös både när det gäller att ge bort saker till att ställa upp på saker.

Varför skriver jag det här då?
Ja jag bara kände att jag behövde få ut det.
Ett slags sorgearbete.